Clapton was God (sida 1 av 4) | Nästa sida

Dag Johansson: 2008-01-25 18:01		Underbart att läsa Lennart P:s oerhört skarpsynta och skarptungade analys av Claptons karriär krönikan på ABC-nyheter, som leder till slutsatsen att Clapton gjort EN bra låt under sin karriär (Layla)! Ytterligare ngn hyfsad låt har han kanske gjort? LENNART IS GOD!
Magnus Eriksson: 2008-01-25 18:10		Clapton gjorde ett halvdussin lysande skivor, från Bluesbreakers via Cream och Blind Faith till Delaney & Bonnie-samarbetet och Layla.
Håkan: 2008-01-25 18:32		Clapton tråkar oftast ut mig men jag är svag för 80-tals dängan som 'She's Waiting'. Typisk bilstereo-låt. Tänk sommar, en cabriolet, smacka handen i dörrplåten i takt med refrängen.
Bengt Eriksson: 2008-01-25 18:36		Lennart får ursäkta men den krönikan verkar vara skriven av någon som måste skriva en krönika men inte riktigt visste om vad. (Känner igen mej själv om man säger.) Minns Clapton med Cream från nedbrunna Cirkus i Göteborg - en av de bästa konserter jag varit på. Clapton med Bluesbreakers på Marquee i London var inte illa det heller. Vem arrrade »Spoonful« förresten, var det Clapton? Ett oväntat och personligt arr. Ett tag var Eric »Slowhand« Clapton den bäste vite bluespsykedeliske elgitarristen, näst Kenny Håkansson. Fast vem är jag att tycka det, som dessutom tycker att »Beautiful Tonight« må vara hur fånig och smått sexistisk som helst - den är ändå bra. Men Clapton borde ge tusan i att spela akustisk gitarr, särskilt blues på densamma. Apropå inget direkt: Nu finns Mecky Mark Mens första LP också på CD. T o m bättre än jag mindes...
Håkan: 2008-01-25 18:45		Bluesrock-scenen i London under mitten-slutet av 60-talet har varit i vanrykte i väldigt många år nu. Man börjar bli lite trött. Inte för att jag är ett stort fan själv men...
Magnus Eriksson: 2008-01-25 21:08		Bluesscenen i London i mitten av 60-talet är ett av rockhistoriens stoltaste ögonblick. Och ovan glömde jag Claptons första soloskiva, som är mästerlig. Och visst är Beautiful Tonight bra. Den faktiska bakgrunden är också sådan att sången knappast blir sexistisk. Paret Clapton skulle ivög någonstan, och Pattie bytte köäder hela tiden. Maken blev allt tröttare på den ständigt fördröja avfärden ... Jag tycker att det är en ganska vacker historia.
Magnus Eriksson: 2008-01-25 21:16		Fast låten heter väl »Wonderful Tonight«, Bengt?
Tom Skjeklesæther: 2008-01-25 21:49		Men det Clapton har gjort de siste tyve pluss årene er så utrolig kjedelig at han er i ferd med å komme ut i null. Ingen får meg til å sovne raskere enn Clapton og hans Armani-blues.
Bengt Eriksson: 2008-01-25 22:09		Jo, klart den gör, den heter »Wonderful Tongiht«. Det blir den inte sämre av, Magnus. Men 0, Tom, det kan man faktiskt inte komma ner till om man gör sämre låtar senare. Det som var bra då, är fortfarande lika bra.
Magnus Eriksson: 2008-01-25 22:59		Och det är bättre än det mesta. Och vad är det för fel på Armani helt plötsligt?
peter nordgren: 2008-01-25 23:18		Fram till »Money & Cigarretes« tycker jag Clapton är helt OK sen har det gått utför......
Tobias Levander: 2008-01-26 00:42		Jag är ingen inbiten Clapton-fan, men denna sågning känns en smula trött, för att inte säga onödig. Dessutom tycks det Lennart Persson vill ha sagt ha sagts förut, inte minst av Lennart själv. Jag hittade en recension av skivan »Reptile« från 2001, skriven av Lennart Persson för hädangångna sajten feber.se. I denna text framför Lennart (fast det då handlar om en recension av en ny skiva, inte någon karriärsammanfattande krönika) många av de synpunkter som framförs i texten för ABC-Nyheter. Det är givetvis oundvikligt att man ibland upprepar sig om man skrivit om musik (eller vilket ämne som helst) i 35 år eller mer, men jag roade mig att jämföra denna recension med den nya artikeln i ABC-nyheter. Lennart år 2001: »Hela hans karriär har präglats av viljelöshet och fantasilöshet.« Lennart år 2008: »[Clapton] är en ovanligt velig, hållningslös musiker, som alltid har följt minsta motståndets lag.« Lennart år 2001: »Men det gick naturligtvis åt pipan; bara för att Clapton inte vågade säga emot när Ginger Baker ringde på dörren och berättade att han hade bestämt sig för att spela trummor i bandet.« Lennart år 2008: »Men när hans gamla spöke från Cream, Ginger Baker, plötsligt infann sig med den bestämda åsikten att det var han och ingen annan som skulle spela trummor i gruppen vågade vare sig Clapton eller Winwood avvisa honom. I samma stund såddes fröet till den knappt bildade gruppens snabba undergång.« Lennart år 2001: »Den melankolin resulterade i den bästa, mest originella låt han någonsin satt sitt namn på, «Layla». Fast det var Duane Allman som gjorde det till en rocklåt och satte dit det lilla gitarriff som bär upp hela låten.« Lennart år 2008: »Den silverglänsande, sju toner långa gitarrfigur som introducerar och så tydligt bygger inspelningens speciella magi? Den som Clapton numera har rensat bort från låten. Den föreslogs och skapades av Allman.« I sin text från 2001 verkar dock Lennart måhända lite mer generös gentemot Clapton än Lennart av år 2008. Han skriver uppskattande om Claptons skiva med B.B. King (även om det som var bra givetvis mest var Kings förtjänst) och lyckas tom visa att han förmår uppskatta en låt som kom mer än 20 år efter »Layla«: »Han har under sin snart fyrtioåriga karriär bara lämnat ett tunt spår av verklig passion efter sig; några Robert Johnson-tolkningar med Mayall och Cream, «Strange Brew», «Presence Of The Lord», delar av Derek & The Dominoes-plattan, «Layla», «Tears In Heaven». Som förströdd älgspillning i en Smålandsskog, ungefär.« Det finns många rätt mediokra artister som lyckats bygga upp en hängiven publik. Varför just Clapton nu skulle vara i extra behov av att sågas vet jag inte. Han klär sig åtminstone bättre än de flesta av sina konkurrenter.
Peter Johansson: 2008-01-26 01:03		Krönikan är inte bara trött och onödig, den är fullständigt tom på något utöver det man inte läst till leda vid det här laget. Det är ju numera högst opportunt bland många musikjournalister att slentrianmässigt och onyanserat såga Clapton. Lite av en innegrej som börjar bli fånig.
Tom Skjeklesæther: 2008-01-26 01:19		jajaja. Så da er vel tida moden for å hylle Claptons middelmådigheter, som et svar på at Clapton har blitt kritisert for mye, for lenge? Akkurat den typen revisjonisme er noe av det mest plagsomme i rockjournalistikken/ synsingen.. Som Guilty Pleasures-fenomenet. Eller at ABBA skulle være noe annet enn hjelpeløst møl. DET er trøttsomt det. Jo, Clapton har laget mye bra musikk, men å slå fast at det er oppsiktsvekkende lenge siden, er helt presist.
Peter Johansson: 2008-01-26 01:40		Nu yrar du i vanlig ordning Tom. Varför känner du dig nödgad att vända det till motsatsen? Man behöver alls inte hylla Clapton. Det är det kritiska ältandet och i synnerhet hånfullheten över Clapton jag vänder mig emot. Precis som Tobias skriver, varför just hans musik är i extra behov av att sågas är svårbegripligt.
Lista ämnen | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg